Den romerska historien under antiken uppvisar dels en skara lysande kulturpersonligheter, kanske främst diktare, dels en större skara osannolika skräckgestalter. I folkmedvetandet torde Nero vara den värste av dem. Det intressanta är att Neros fem första år som kejsare ofta betraktats som den mildaste och bästa epoken under tidig kejsartid. Förklaringen brukar vara att den unge blivande kejsaren hade två mycket märkliga män som personliga lärare och uppfostrare: dels den gamle krigaren och chefen för det kejserliga pretoriangardet Sextus Afranius Burrus, dels filosofen och författaren Lucius Annaeus Seneca.
I centrum för romanen står Lucius Annaeus. Men inte under den tid då han uppfostrar den begåvade och livsfarlige blivande kejsaren utan under några månader under Senecas sista år. Det var en tid då Neros storhetsvansinne tog förfärande proportioner sedan han låtit döda inte bara politiska motståndare utan också sina egna släktingar i periferin och till sist sin egen mor och sin unga hustru. År 62 mördade han så också Burrus. Därefter tappade Nero greppet om verkligheten och paranoida utrensningar av verkliga och misstänkta motståndare tog sådan fart att moderna forskare nu använder uttrycket Holocaust, Förintelse, om den tiden.
Seneca stod på tur och visste om det. Romanen består av ett antal samtal som Seneca för under dessa sena månader och strax innan han tvingades begå självmord inför vänner och sitt husfolk. Och mitt i alltsammans brinner så Rom.
Stewe Claesons nya roman tar på många sätt vid där hans hyllade historiska roman Tiro slutade, den som följde den store tänkaren Cicero utifrån slaven Tiros åldrade blick. Även denna gång ställs de stora frågorna på sin spets: hur leva när man vet att man har kort tid kvar, vad göra när samhället ruttnar uppifrån, hur överleva som god i en ond tid? - och det görs på Stewe Claesons omisskännliga lärda och underhållande prosa.