Den 17 juli 1941 störtar stridspiloten Åke Hodell på en slätt i Skåne. Hans utsikter att överleva bedöms obefintliga, men läkarna lyckas mot alla odds skruva ihop hans sargade kropp. Sedan börjar den verkliga rehabiliteringen. En sjuksyster överlämnar en bok av Dostojevskij och en ny värld bortom serietidningarnas och kioskdeckarnas öppnas för patienten.
Gunnar Ekelöf hör talas om den unge flygarens öde och skriver lästips till honom på baksidan av en matsedel från Trosa Stadshotell. Hodell skickar så småningom ett diktmanus som returneras med läromästarens marginalanteckningar: “Hör mer musik, det formar! Lyssna på Mozart!”.
1953 debuterar Åke Hodell som senmodernistisk poet i Flyende pilot, med förord av Gunnar Ekelöf. På våren samma år bjuder Ekelöf med Hodell på en bildningsresa till Rom. Det är denna resa som utgör handlingen i föreliggande romanframent.
När Hodell i början av 60-talet övergick till att intressera sig för den konkreta poesin på framsidan av matsedlarna på Trosa Stadshotell, med uppräkningar som “Stekt fläsk m. löksås 3:15” o.s.v., fortsatte vänskapen på ett djupare plan. Ekelöf, som redan i breven hem från Rom konstaterat Hodells intresse för tågtidtabeller och billiga korvbarer, var bitvis främmande för dennes “elektronismer” och upptåg under 60-talet. Ändå fanns där något i botten som förenade dem: utanförskapet, en frånvarande fader, den absurda humorn, och inte minst kärleken till italienska sportbilar. Hodell tröttnade aldrig på att visa upp den gula modell av 1929 års Bugatti som han fått av Ekelöf.
Efter Galgenfrist (1997), den fjärde avslutande delen i Åke Hodells självbiografiska romanserie, hade turen kommit till boken om Ekelöf. Under några sommarveckor på Öddö i Bohusläns skärgård skrev Hodell ner de inledande kapitlen till romanen Resan till Rom. Därefter tvingades han av hälsoskäl att lägga skrivmaskinen på hyllan och ägnade sista tiden åt sitt arkiv.
När jag besökte Åke Hodell några veckor innan han gick bort i juli 2000, visade han stolt upp manuskriptet från Öddö och berättade att där fanns en annorlunda, mer galghumoristisk bild av den store Gunnar Ekelöf. “Det är ett unikt material du får med dig”, sade han.
När jag gick igenom det förstod jag vad han menat; det är en av de roligaste texter han skrivit; en ömsint, humoristisk och dråplig skildring av en vänskap som ännu är outforskad. Hodells porträtt av Ekelöf kändes som vinddraget från en Bugatti.